reverseangle

Klockan är strax efter halv sex på morgonen lokal tid (11.35 svensk tid) och jag sitter här ensam i mörkret efter att ha gett upp försöken att somna om. Utanför fönstret brusar bilarna förbi i en aldrig sinande ström, och människor hukar under sina paraplyer på väg till arbetet.

Seg och mörbultad är jag av tidsomställningen och sömnbrist, men samtidigt så euforisk och uppslukad av upplevelserna som avlöser varandra att jag bara inte kan sova. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att berätta om vår första dag i N Y. Jag har massor av bilder, men kan bara lägga in ett par nu eftersom det är otroligt segt att ladda upp dem! Jag lägger in fler bilder senare!

När vi vaknade upp igår, söndagen den 27:e februari 2011, hade vi inte gjort upp några egentliga planer. Det mesta som vi tänkt blev ju på något sätt omkullkastat när det där förbaskade noshjulet sade upp sig på Arlanda, och med tanke på prognosen vi fick för att komma iväg då så är man fortfarande lite chockad över att vi faktiskt går här på N Y:s gator.

En titt ut genom fönstret avslöjade en fantastisk, närmast klarblå himmel och vi gav oss omedelbart ut i morgonsolen och satte kurs mot Empire State Building. Eftersom vi hört om köerna som kan uppstå där ville vi vara där så tidigt som möjligt, och vi förstod att det skulle vara populärt på grund av det klara vädret. I övrigt hade vi bestämt oss för en orienteringspromenad, besök på den omtalade Flea Market samt en promenad förbi  St James Theatre för att lokalisera kvällens begivenhet (American Idiot). F och B, som inte hade köpt några biljetter till någon show ännu, ville gå till TKTS vid Time Square för att se om det fanns möjligheter att fynda biljetter till någon kvällsföreställning.

Vi började dagen med en stadig frukost på ett ganska typiskt N Y-fik. Det var fascinerande att sitta där och se N Y-borna komma in och köpa med sig sin frukostbagel, sina kanelpannkakor och den ena efter den andra mer eller mindre fantasifulla brunchskapelsen efter den andra.  Två NYPD-poliser kompletterade känslan av att vara med i en film, där den ena (lång och typisk amerikansk) ironiskt nog hete Petite i efternamn, och den andra (med ett BMI som fick mig att uppfattas som nästintill smärt) stod där bredbent med handen på sitt tjänstevapen medan han övervakade hur personalen fyllde hans bagel med en prydligt hopviken omelett!

Själv hade jag, efter att nästan ha dött av portionen jag serverats på TGIF kvällen innan, lovat mig själv att aldrig någonsin bli så där mätt igen så jag valde ut en toast BBQ Chicken bland allt fantastiskt som fanns att köpa. Den där föresatsen att inte bli så där mätt igen kom förstås på skam! Det är helt omöjligt att få till en vettig portion här. Till och med småportionerna ter sig stora som berg, och jag har för första gången i mitt liv tvingats lämna cola kvar i de enorma glasen (som de dessutom gärna kostnadsfritt och helt på eget initiativ kommer och fyller på om de inte är fulla). Nåja, mer om det senare. Kycklinghistorien serverades med Chips och en himmelsk hemgjord saltgurka, och jag kämpade som en besatt för att få i mig allt innan jag tvingades ge upp och överlämna en del till J. Vis av erfarenheterna såg vi till att dela den klassiska ”Black and white-kakan” som vi passade på att prova. Man orkar helt enkelt inte äta något av alla dessa bakverk själv, om inte magen är väldigt tom…

 

F *gillar*

Efter frukosten (och jag åter påminde mig själv om att jag inte skulle äta mig lika mätt nästa gång) vek vi av från vår östliga rutt och fortsatte nedför sjunde avenyn på vår väg ned mot Empire S B. Vi vandrade förbi NHL-shopen, Macys enorma N Y-komplex och lite andra spännande affärer som dock ännu inte öppnat på vår väg och upplevelsen var fantastisk i det underbara vårvädret.

Vi ångrade nästan vårt val av vinterkappor, men det skulle visa sig att det varit ett klokt val! Också vår tanke att vara på plats på E S B tidigt visade sig vara ett genidrag!  Det var bara att gå rakt igenom och åka upp i de båda hissarna (som har en hastighet av drygt 360 km i timmen) som tog oss upp till den 86:e våningen och en hisnande, fantastisk utsikt över hela  N Y. Men det blåser uppenbarligen på toppen, så det  kändes skönt med kappa, halsduk och vantar där uppe.  Till och med jag, som är så höjdrädd att jag inledningsvis nästan kröp efter innerväggen kapitulerade till slut inför den obeskrivliga utsikten. Det må vara en klyscha, men ett besök här är verkligen ett måste på N Y-besöket!

 

 

Efter att ha förevigat besöket på byggnaden som fram till 1972 varit världens högsta, handlat diverse mer eller mindre nödvändigt (men oemotståndligt) i souvenirshopen använde vi orienteringen som ”rymdresan” gett oss och satte kurs mot det klassiska Flatironhuset (tårtbiten ni vet).

 

Därefter vände vi tillbaka upp längs Broadway och satte sikte på den högt rekommenderade Hells Kitchens Flea Market som dock visade sig vara betydligt mer blygsam än National Geografics omdöme fått den att låta. Jag köpte i alla fall två läckra nummerplåtar som kommer att passa in snyggt i inredningsplanerna. Jag och F fyndade också några riktigt fina (om än kanske inte helt äkta) sjalar i vårens färger för 4 dollar styck!

St James Theatre var nästa mål, och där var det ett himla liv när vi gick förbi. Man lottade ut biljetter till kvällens unika föreställning och människor var som galna och skrek av lycka när de vann en av de hett eftertraktade biljetterna till den utsålda föreställningen. Eftersom det inte bara var BJ:s sista kväll med gänget för den här gången, utan också sista föreställningen för två av huvudrollsinnehavarna, var vår tajming fantastisk (för en gångs skull) när vi lyckats få biljetter till just den här föreställningen.

Vi gick vidare upp till Time Square på gatan intill eftersom F och B bestämt att de ville försöka få biljetter till den kritikerrosade och populära Lejonkungen som också den gick i kvarteret intill. Det visade sig vara svårare sagt än gjort då det inte fanns några lediga biljetter till den musikalen förrän flera kvällar senare, och ett besök på TKTS gav inte heller något napp. På söndagar har man nämligen en matinéföreställning på eftermiddagen, och fyndbiljetterna till kvällsföreställningarna släpps inte förrän klockan 3 då eftermiddagsföreställningarna startar.

Medan vi väntade på att klockan skulle bli 3 bestämde vi oss för att få i oss lite mat. Efter en oförglömlig Strawberry Cheesecake till  mellanmål var vi nu sugna på lite revben, och vi klev in på ett otroligt hak som visade sig ha varit Albert Einsteins personliga favorit någon gång i början av atomåldern. Vis av tidigare erfarenheter beställde jag (och de andra) in ställets minsta kambensmeny, och den innehöll inte bara de godast hemlagade pommes frites som jag ätit… En majsmuffins som smälte i munnen, otroliga kamben med minimalt med ben och som bara föll isär i munnen satte måltiden på min egen världsarvslista. Problemet var bara att jag under inga omständigheter kunde få i mig mer än hälften! Till och med J tvingades ge upp och servitrisen skrattade åt oss när vi genomsvettiga och generade bad om ursäkt för att vi lämnade kvar den här fantastiska maten på tallrikarna. Jag kommer antagligen att drömma mardrömmar om de där saftiga revbenen som jag skickade ut när jag väl kommer hem… Servitrisen konstaterade dock leende att hon själv aldrig orkat äta upp den portionen, och tröstade oss med att säga att vi knappast ville veta hur mycket den stora portionen innehöll…

Vi såg andra kunder få med sig sin mat och dryck i s k doggybags, men det var faktiskt aldrig något alternativ för oss den här eftermiddagen. När jag mödosamt tog mig ut ur det där båset var jag helt säker på att jag aldrig någonsin skulle bli hungrig igen!

Tyvärr visade det sig inte finnas alls mycket biljetter till kvällens föreställningar, och det är (enligt personalen) tydligen ofta så just på söndags- och måndagskvällarna då många lokalbor väljer att gå på teater.  Våra vänner bestämde sig för att gå på bio istället (det ligger en 1200-platsers biograf inte långt ifrån där vi bor) och jag och J gick hem till lägenheten för att göra oss i ordning för kvällens teaterföreställning.

Mer om American Idiot kommer dock i ett senare, separat inlägg. Jag kan i alla fall säga att den infriade alla mina förväntningar och mer, och att den för alltid kommer att ligga på min topplista över mitt livs bästa upplevelser!