reverseangle

Med alla måsten avklarade och den allra mesta shoppingen gjord bestämde vi oss för att ta torsdagen lite som den kom. Det skulle komma att innebära att mindre maraton-lopp när vi avverkade större delen av Manhattan under en enda solig, fantastisk dag…

LCHF-frukost... (BTW den godaste muffins som jag ätit)

...fast med så lite tid och så mycket delikatesser att upptäcka och smaka sig igenom

så får man helt enkelt offra sig lite...

Efter frukostrutinen (där vi gjorde ett undantag och återvände till samma diner som vi ätit på dag 1) köpte vi oss ett metrocard och begav oss ned längs med den västra delen av Manhattans vattenlinje. Vädret var fantastiskt, om än med en isande vind som gjorde det kallt när man kom i skuggan.

I Tunnelbanan

Turist? Javisst! (Jag och F kollar kartan i Greenwich)

Jag, F och B utanför pir 40

"Spy store - When you want to know" Only in America....

Vi tog av på Canal street, en gata som löper tvärs över den nedre delen av Manhattan och som tog oss genom China town, förbi Brooklyn Bridge och vidare bort mot området där den amerikanska punken ska ha fötts –  Här var det ruffigt värre, med tatueringsstudior varvade med affärer som sålde allt en punkrockare någonsin kan behöva för att odla sin image. Man sålde också, helt öppet, diverse hm… hjälpmedel som exempelvis en populär grej som vid en första anblick såg ut som söta djurformade glasfigurer men som vi snart förstod användes till helt andra saker. Mycket riktigt låg det också en söt dimma över en servering som vi passerade, och som oskyldiga, storögda svenskar skyndade vi raskt vidare!

Här var det ytlig andning som gällde.... ;)

Lyckligtvis fanns det diners med mer traditionellt utbud, och vi åt en fantastiskt god pizzaslice på ett ställe som i övrigt var överbefolkat med högljudda high schoolungar med skoluniformer och ukrainare som utgör en egen liten koloni området.

Jag visste förstås att Manhattan av förklarliga skäl är mångkulturellt, och att det inte är ovanligt att man som ny i ett land gärna söker sig till och bor med sina landsmän, men jag blev faktiskt ganska förvånad över hur ”indelat” nedre Manhattan är mellan de olika stadsdelarna och de olika nationaliteterna som bor i dem. I China town hade man till och med tvåspråkliga skyltar, och trots att många nationaliteter i de flesta fall bott i USA i flera generationer var det slående att höra att de flesta verkade tala sitt lands språk istället för amerikanska!

Överlag hade många av dem som jobbade i affärer, på caféer och andra ställen ofta ett annat förstaspråk än engelska. De vi hyrde lägenheten av var exempelvis av asiatiskt ursprung. Ett annat exempel på mångkulturen var St Patricks day som man höll på att skylta för överallt i affärer och på pubar. När vi frågade en servitör på den grekiska restaurangen Georgios där man just höll på att hänga upp de karaktäristiska gröna fyrklöversdekorationerna om vilken dag detta firas erkände han lite generat att han inte visste och gick och frågade en kollega. St Patrick är en irländsk högtid som firas den 17 mars, men på grund av mångkulturen har olika högtider smält ihop. Bra, tycker jag!

På vår väg gick vi förbi flera kända N Y-byggnader:

Chrystler building

J vid Centralstationen

New York Daily News redaktionsbyggnad

Vi fortsatte vidare upp mot FN-skrapan, som var en besvikelse med tanke på att den höll på att byggas om och mest såg ut som en rivningskåk från vår vinkel.

Nu tyckte vi nog att vi varit duktiga nog på att beta av ”måste-listan” när det gällde kände platser, så vi gav oss tillbaka upp längs Broadway och hängav oss istället åt ytterligare Converseshopping på Zackys.  Den enorma Converse-avdelningen ligger i källarplanet och var med på listan över 101 tips i Aftonbladets resetidning förra fredagen. Uppenbarligen var det fler än vi som läst resebilagan, för man blev nästan full i skratt när v a r e n d a provpall i den enorma lokalen var fylld av svenskar och en och annan norrman! Fler Converse-fynd blev det, och J hade nog gärna köpt några till om han bara fått med dem i resväskan!

Jag och F fyndade Redken och lite andra hårprodukter till otroliga priser i en shop, och jag förlorade motvilligt mitt hjärta till de skönaste (och snyggaste) stövlar jag någonsin sett. Jag kunde inte motstå dem trots att jag knappt vågade tänka på för hur jag skulle få med dem i min redan överfulla resväska… Budgeten ska vi bara inte tala om. Det lär bli makaroner fram till midsommar hemma hos familjen A…  ;)

Världens sötaste minimuffins hittade jag på Baked by Melissa. Självklart kunde jag inte låta bli att köpa med mig ett gäng i den sötaste lilla minikartong jag någonsin sett... Äntligen en lagom portion av något i det här enorma landet!

Perfekt med "bite-size" för då behöver man inte välja en enda sort utan har plats för fler!

Tiden går fort när man har roligt, och vips hade vi promenerat hela vägen upp tillbaka till Times Square och våra ”hemtrakter”. Ett besök på ett helgalet, enormt Toys R´Us med eget pariserhjul inomhus och en gigantisk, ”levande” T-rex som stirrade mig i vitögat förevigades och ska visas upp därhemma.

Den sista middagen åt vi på Georigios, en av de två pubar som ligger precis under vår lägenhet och vars gäster underhållit oss med allt från högljudda gräl och fyllesentimentala hyllningar till glädjefull allsång sena nätter.

Lägenhetsstandarden i NY är inget för lättstörda! Det är inte bara lyhört mellan våningarna, i vårt fönster hade man monterat en AC och det som inte maskinen fyllde upp av fönstret hade man täckt med en teflonbeklädd pappskiva som fick det att låta som om festprissarna på gatan nedanför faktiskt stod i ditt sovrum och högljutt diskuterade vem det var som varit otrogen med vem klockan 3.30 AM. Någon AC behövde man dessutom knappast, eftersom det ständigt blåste friska vindar rakt in i sovrummet. Mer än en gång ställde jag och J oss i givakt under nätterna när barerna stängde och tömdes på folk, en Harley vrålade iväg efter att ha stannat för trafikljusen eller utryckningsfordonen varnade med sina klassiska sirener (precis som på film).  Mot slutet började vi dock vänja oss vid att vi hade hela N Y i vårt sovrum!

Ironiskt nog somnade jag därför för första gången ordentligt och sov hela natten. Just som min löjligt ihärdiga jet lag äntligen började släppa är det dags att vända på steken igen! Lysande!

Ursäkta att rapporten kommer lite sent - det har varit problem med blogg.se!

Tisdagsmorgonen bjöd på ett strålande väder, och vi bestämde oss för att prova på tunnelbanan och ta oss längst söderut på Manhattan. Där finns många mer eller mindre obligatoriska utflyktsmål som exempelvis Frihetsgudinnan (som dock kräver en färjetur om man ska komma ända fram), Battery Park där omkomna soldater hedras, Brooklyn Bridge, Wall Street och Ground Zero.

Först ut var förstås den obligatoriska Frihetsgudinnan. Inte läge för en mycket sjösjuksbenägen och frösen yours truly att bege mig ut på en av de där överfulla färjorna, så det fick räcka med bilder från Manhattans allra sydligaste spets.

I Battery Park kom vi i samspråk med en kvinna och hennes son. Sonen hade varit inom det militära i 8 år (han hade ryckt in när han bara var 19) och nu, i arbetslöshetens USA, försökte han desperat ta sig in igen. Tyvärr var det svårt då man skär ned ganska ordentligt på försvaret och därmed hellre tar alla nya ungdomar som ser det som ett sätt att få jobb. Det är billigare för försvaret att anställa och utbilda nya än att anställa de dyrare killarna som stigit i graderna och är berättigade till en högre lön. Mannen berättade också att om han jobbade 12 år till (tills han skulle fylla 40 år) så skulle han vara berättigad till pension från staten, vilket skulle innebära att hans ekonomi var tryggad.

Det var mycket intressant att prata med dem, och han berättade att han tagit värvning för att få resa och att han varit stationerad vid Medelhavet. Han hade dock aldrig varit i Sverige och vi fick berätta en del om Sverige. Amerikanarna på gatan är över lag duktiga på att ta kontakt och hjälpa varandra. Tar du upp kameran för att ta kort kan du nästan vara säker på att någon kommer fram och frågar om de ska ta kort, man håller upp dörrar och kommer fram och frågar om vi behöver hjälp att hitta osv om de märker att vi inte är amerikaner. Ett exempel var när vi var på väg ut ur Madison Square Garden igår och jag fick syn på inskriptioner på golvet och stannade till och tittade ned. Genast stannade en ung tjej i rusningen och frågade om jag tappat något, villig att hjälpa till att leta.  Det handlar alltså inte om människor som vill sälja mig något, utan människorna på gatan! Det är något helt annat än stela svenskar det!

Plakett vid Ground Zero till minne av "dem som dog och dem som kämpar vidare".

På Ground Zero, platsen där World trade Center stod fram till 9/11 2001, pågick byggnationerna för fullt och överallt i stan ser man olika minnesmärken över människor som dog i samband med attacken.  Alldeles intill byggplatsen hade man satt upp en stor bronstavla dedicerad till ”de som dog och de som kämpar vidare”.

J och amerikansk kollega som arbetar med återuppbyggnaden vid Ground Zero

Det är helt otroligt att bara de två tornen rasade med tanke på de höga byggnader som står alldeles intill och som är helt intakta! En viktig byggare var utan tvekan svenska bolaget Skanska, och J var framme och pratade med några av dem. Jag undrar jag om de vet vad deras företagsnamn betyder?

Vid Ground Zero ligger det som vi definitivt anser vara N Y:s bästa outlet – 21 Century. Här fyndade vi till fantastiska priser (dessvärre eftersom vi egentligen inte tänkt handla något med tanke på planerna för den långa dagen). Det kändes helt overkligt att gå och botanisera bland alla äkta märkesvaror och kunna konstatera att priserna ibland till och med var lägre än för kopiorna jag brukar köpa i Turkiet! Jag köpte ett par klassiska Calvin Klein-solglasögon för hundralappen, Ed Hardy-plånbok för drygt 150 kronor och diverse skönhetsprodukter från Clinic till vrakpris. De hade otroligt billiga parfymer – F köpte en stor Clean för 280 kronor.

Efter shoppingen vandrade vi igenom finansdistrikten innan vi tog en skön lunch i solen vid Pier 17. Wow, här var det verkligen vår i luften och solglasögonen kom väl till pass!

Finanskvarteren. Mr Gecko syntes dock inte till...

Mätta och belåtna nöjde vi oss den här gången med att plåta Brooklyn Bridge på håll innan vi begav oss upp genom Chinatown. Chinatown, som ska vara den största kinesiska bosättningen utanför Kina, var verkligen som ett eget litet samhälle i staden. Skyltar på kinesiska, allt du kan tänka dig i form av asiatiskt krimskrams, mat och marknadsstånd med otroliga matvaror, mumlande säljare som diskret erbjuder märkeskopior till människorna som samlats vid övergångsställena. Det var definitivt värt ett besök, inte minst som det var jack pot när det gällde min dotter och yngste sons presentskörd!

Efter detta tog vi Broadway uppåt och hamnade i det gudomliga skodistriktet med en sportskoaffär i varje kvarter. Vi frossade i Converse, och skrattade åt det faktum att det i mer än en affär talades mycket svenska kring just Converse-avdelningen. En expedit trodde inte sina öron när vi berättade vad skorna kostar i Sverige. Häftigast var förstås Converses egen butik där alla färger och former fanns, och där det till och med gick att få sin egen personliga sko tillverkad!

Billigaste Converse-skorna hittade vi dock i andra butiker, och vi betalde mellan 170-300 kronor styck för dem.

Vi som skulle ta det lugnt med shoppingen den här dagen med tanke på att vi skulle se hockey på hemvägen! Men vad göra man när det är så billigt? Nåväl, vi tog tunnelbanan hem och lämpade av grejerna innan vi vände tillbaka till Midtown och MSG.

Hockey i Madison Square Garden är något alldeles extra. Bara att sitta där och fascinerat betrakta det som händer omkring en på läktarna är värt inträdet, och jag kan definitivt avfärda myten om att amerikanarna inte hejar på sitt lag. ”Let´s go Rangers, let´s go!” ekade mellan sektionerna, och vi kom i samspråk med några fans framför oss. En av dem har Chicago som lite av favoritlag efter att ha följt dem då han jobbat en del i staden, och jag passade därför på att tipsa honom om Salák. De var mycket intresserade av svenska spelare (och då även i tennis som en av dem spelade) och de fick t o m adressen till Färjestads hemsida för att kolla in klipp och lite sådant.

Arenan var ruskigt sliten, men hade fantastiskt sköna sittplatser. Här är utsikten från våra platser.

Som alltid är maten viktig, och det såldes kamben, pizza, megastora korvar och Budweiser i parti och minut. Sätena var otroligt sköna – som en fåtölj – men i övrigt var det en mycket sliten arena. Den är för närvarande dock under ombyggnad för att bli en av ligans modernaste.

"Let´s go Rangers, let´s go!" var den stående hejaramsan. J, F och B har försett sig inför nedsläpp!

Rangers förlorade med 3-2, men det var en spännande match då Rangers jagade och var ytterst nära att kvittera på slutet. Jag var tvungen att fråga våra nya vänner varför hela arenan buade när Zucarello Aasens namn kom upp på jumbotronen efter att den hårt matchade norrmannen fått assist. De skrattade dock och försäkrade oss om att han är en av lagets mest populära spelare, och att man helt enkelt ropade hans smeknamn: ”Zuuuuuu!” Även Lundqvist står uppenbarligen högt i kurs – hans matchtröja var utan tvekan den vanligaste på läktaren – även om han inte hade någon av sina allra bästa kvällar.  Målvaktsmatchen vanns definitivt av Ryan Miller i Buffalo-målet, och det var häftigt att se derbystämningen på läktarna.

Kung Henrik är verkligen kung i N Y!

Innan matchen uppmanades publiken att hålla en civiliserad ton och inte använde fula ord eller obscena gester. Om man som publik upptäckte att andra bröt mot detta så skulle man rapportera till närmsta matchvärd! Haha, jag blev nästan lite full i skratt när jag tänkte mig att speakern och skyltar i LLA skulle säga samma sak!

Shop ´til you drop var gårdagens motto och jag tycker att vi kan vara ganska stolta över oss själva och vår prestation.  Vi började morgonen med pannkakor  med bacon och lönnsirap på en mysig och klassisk diner som fick det att kännas som att man gjort en tidsresa och hamnat rakt i Grease!

Som alltid smakade det fantastiskt – inte minst den färskpressade juicen -  och som alltid orkade jag inte få i mig all mat. Ibland undrar man hur mycket mat som slängs i det här landet varje dag? För att inte tala om vilket svinn det blir då man inte har något pantsystem för flaskor. På cola-flaskorna står det bara ”please recycle”, men det finns inga sådana korgar utställda vare sig i affärer/restauranger eller på stan. Hemskt slöseri med resurser!

Regnet strilade ned när vi arbetade oss norr ut till nedre delen av  Central Park.  Det syntes både på husen och på innevånarna som trippade omkring med sina små hundar att det inte är något område där vanliga dödliga bor. Där tog vi österut så att vi hamnade på den kända shoppinggatan Fifth aveny där de flesta lyxbutikerna finns representerade. Längst uppe vid Central Park låg det kända leksaksvaruhuset Swartz, och sedan passerade vi i stort sett varenda modehus vi känner till och inte kände till på vår väg nedför avenyn. Även HM hade en butik på gatan, som verkade uppskattad av lokalborna. Men det är klart, det är ju lite ombytta roller här där det europeiska ses som lite exotiskt...

Mitt och F primära gemensamma uppdrag var att scouta smink (Bare minerals), hårprodukter (Redken mfl amerikanska märken) samt parfym (Clean). Vi häpnade verkligen över de låga priserna – ofta runt halva priset mot hemma och ibland lägre! Kedjorna Sephora och Ricky lär få ytterligare besök av oss innan det är dags att vända hemåt. Hur mycket vi kommer att handla beror på hur mycket plats vi kommer att ha!

Nintendo World, en gigantisk affär med bara tv-spelsrelaterade produkter var också ett delmål som vi passade på att klara av. Lite utplockat tyckte jag nog att det var – det var inte alls lika välfyllt som det verkar på sin webbsida – och kvaliteten på kläderna var sämre än jag förväntat mig, men vi fick i alla fall tag på några häftiga och unika godbitar som jag tror att ungarna kommer att gilla!

Efter några timmars spankulerande och ett depåstopp på Starbucks var vi framme vid området kring Macys, och där fick vi dela på oss för att utnyttja tiden bättre.  Forever 21, Strawberry och Old navy är amerikanska kedjor med både priser och sortiment som matchar exempelvis HM, och framför allt den sistnämnda hade ett riktigt bra utbud. Dessutom är reapriserna ofta skrattretande låga – jag köpte två par jeans för 9,99 dollar styck (ca 70 kronor) och en ganska stor äkta Ed hardy-handväska som var nedsatt från 79 dollar till 28 dollar (ca 200 kronor)!

Serious shopping. Hela byggnaden bakom mig tillhör varuhuset Macys

På outletkedjan Daffy köpte jag bland annat en Calvin Klein-bh för 12 dollar (ca 80 kronor), och vi häpnade ofta över hur billiga de lokala märkena var även till ordinarie pris. Nya trendiga Levis-jeans i vårens färger och design kostade exempelvis bara runt 30 dollar (200 kronor). Här tycker de ju som sagt, tvärtom, att europeiska märken är mer exklusiva och de betraktas som hippare och är därför oftast dyrare. Vi köpte också Conversedojor för 30 dollar paret (200 kronor).

Längst uppe på det enorma varuhuset  Macys hittade vi en Ben & Jerrry-glassbar, så det fick bli en Hot fudge Sunday med favoritsmaken Chocolate chip cookie dough som bas. Mums!

Det var två slagna hjältar som vandrade hemåt på eftermiddagen. Jag hade en blixtrande huvudvärk (uttorkad efter att ha underskattat vikten av att regelbundet hälla i sig vatten) och min käre J hade orangutangarmar efter att stoiskt ha burit alla mina fynd. Själv hade han svårare att komma igång med shoppingen, men inte ens han hade till sist kunnat motstå fynden på Old navys herravdelning.

Det blev en ganska lugn avslutning på dagen då vi tillsammans gick ut och åt på en mexikansk restaurang några kvarter längre ned från där vi bor.