reverseangle

Söderut var temat för tisdagens vandring.

Vi började med ett besök i Chinatown, som är ett måste under ett besök i NY. Myllret av människor, färgerna, de dignande matmarknaderna med exotiska varor och den intensiva kommersen - det känns som om man hamnat i en helt annan världsdel trots att man bara har gått något kvarter bort från Broadways coola butiker...

Pekingankan såg väl inte så där jätteaptitlig ut...

De stackars krabborna levde fortfarande, och de var inte ensamma om. Akvarier dignade av levande fiskar som väntade på att bli utvalda och slaktade för framför köparens ögon. Hemskt för blödiga mig att se...

Diverse intressanta och exotiska frukter prydde grönsaksstånden: här Dragon fruit.

Till och med McDonalds skyltar är på kinesiska här, så det känns verkligen som om man har hamnat i Asien...

Minst i myllret? Frågan är om inte detta var den allra minsta butiken vi såg! En dörr, och en produkt.

Vi åt en tidig lunch på ett ställe där vi snudd på var de enda som inte var av asiatiskt ursprung (vilket ju var ett gott tecken)  och maten gjorde oss knappast besvikna.

Efter maten spatserade vi runt i området, och insöp den häftiga atmosfären. Lite inköp blev det även här – E  och R köpte lite mangaprylar och tidningar i de små affärerna.

Poliser som dirigerar trafik är ett vanligt förekommande fenomen på Manhattan.

Kommersen är livlig, och överallt i korsningarna går det kvinnor och män och mumlar, så tyst att man nästan tror att man inbillar sig. Men det gör man inte, de här människorna säljer märkeskopior och lyssnar man riktigt noga hör man att de rabblar upp namnen på klockorna och väskorna som de har till salu. Eftersom amerikanerna ser allvarligt på märkesintrång är det en ytterst ljusskygg verksamhet.

Men varför köpa kopior när man kan köpa originalen så billigt? Det ÄR kul att shoppa när originalen är billigare än kopiorna som finns att köpa i t ex Turkiet. Ja, ofta  till och med billigare än omärkta varor hemma på ICA och H&M?

Vi lämnade Chinatown bakom oss och vek in på och följde Broadway uppåt eftersom vi hade tänkt investera i lite skor och lite jeans. Skoaffärer finns förstås överallt, men de ligger tätt ihop under några kvarter längs Broadways nedre del. Här finns bland annat den tidigare nämnda ”svenskbygderna”, d v s skoaffären Zacky´s där koncentrationen skandinaver per kvadratmeter antagligen är högre än i Minnesota! Där får man till och med lite ”Mallis-känsla” då tv-apparaterna över kassorna visar en svensk flagga och texten ”Tack för besöket”.

Zacky´s på Broadway - mekkat för svenska skoköpare...

Hur ser då amerikanerna själva på detta med den svenska invasionen i skobutikerna? Tja, de är förundrade även om de är väl medvetna om hur mycket dyrare skorna är i Sverige. Detta kan förstås vara något att tänka på när man väljer att handla i en butik där många svenskar handlar – om butiken är medveten om den stora prisskillnaden (skorna är ofta dubbelt och ibland till och med tre gånger så dyra hemma i Sverige) vet de ju att de kan ta ut ett högre pris eftersom vi ändå tycker att det är billigt. Men vi har vandrat upp och ned längs Manhattans gator och tycker ändå att Zacky´s har bra priser, och dessutom har ett väldigt stort utbud och kunniga, engagerade säljare. Därför har det blivit främst där som vi har handlat. Men jag köpte mig ett par Bearpaws på rea i en annan butik, och E fyndade två par snygga Ed Hardydojor som inte bara var ordentligt reade utan också ingick i  ett erbjudande om ”tag 2 betala för 1”.

Lite kul var det när vi kom i samspråk med en mycket trevlig kvinnlig expedit i en av butikerna. ”Hälften av era kunder måste komma från Skandinavien, va?” skojade jag. ”Absolut, många av våra kunder kommer från Europa!” konstaterade hon och log. ”Europa, och så från Spanien” tillade hon, ”fast man kan väl nästan säga att Spanien hör till Europa, det ligger ju så nära!” De är verkligen intresserade av Europa här, och de är lika fascinerade av vår kultur som vi är av deras. Men det där med geografikunskaperna är lite sisådär…

När vi var på bio frågade tjejen i kassan om vi var intresserade av förmånskortet som ger rabatt på biobesök #10, och dessutom ger innehavaren en fri uppgradering av storlek vid köp av dricka. När jag beklagande konstaterade att vi kommer från Sverige och snart kommer återvända dit rynkade hon pannan och frågade om vi inte hade deras biografer där också…

En annan rolig sak hände i tunnelbanan häromdagen. En kvinna som satt intill mig i vagnen, och som hörde oss diskutera något på svenska, frågade mig vilket språk vi talade. När jag berättade att vi pratade svenska berättade hon att hon själv talade fem språk, men att hon inte hade hört svenska förut.  Hon var mycket öppen och trevlig, och frågade om jag inte var intresserad av att arbeta som dagmamma! Hon hade själv hoppat av läraryrket efter mer än 15 år i statlig tjänst, för att istället öppna eget som dagmamma. Syftet hade varit att få vara hemma med sin egen lilla dotter, men numera drog hennes företag in $12 000 (84 000 kronor i månaden!) på att ta hand om andras barn. Det som gjorde att hon drog in så mycket pengar var att man får extra mycket betalt om man kan prata något ytterligare språk än engelska, och hon trodde att svenska skulle vara mycket åtråvärt.  Hennes berättelse låter otrolig men behöver inte vara det - jag läste om hur svårt (och dyrt) det är att få barnomsorg här i USA senast häromdagen. När jag berättade för kvinnan att jag faktiskt är utbildad lärare tyckte hon att jag skulle ta kontakt med programkontoret direkt.

Hur som helst, förutom seriös skoshopping blev det några par Levis åt E. Vi hade rejäl tur, för Levisbutiken ska flytta ifrån sitt nuvarande läge på fredag och nu var det halva reapriset i hela butiken. E´s kunde därmed köpa några riktigt snygga jeans för ungefär hundra kronor paret!

Påfyllning av energi behövs! (Peanut butter/Caramell Brownie, M&M Brownie samt Blueberry Cheesecake)

Det fick bli en tidig kväll för en trött skara. Shopping är inget för veklingar…

Den tropiska värmeböljan fortsätter och vi bestämmer oss för att en av dagens begivenheter får bli ett svalkande dopp i Atlanten! Men först ska vi njuta av en klassisk amerikans söndagsbrunch och se årets Prideparad gå av stapeln!

Brunchen går, som synes, inte av för hackor!

Deras French toast (som var en blandning av våfflor och tjockpannkaka i konsistensen) var en smaksensation tillsammans med lönnsirap! Närmast religiös upplevelse!

Därefter begav vi oss ned till 33:e gatan, alldeles vid foten av Empire State Building, där förberedelserna inför Pridefestivalen var i full gång. Polisen hade en sambandscentral där och höll genomgång när vi gick förbi, och tack vare att vi var i god tid fick vi en riktigt bra position i främsta ledet! Det är ingen dålig apparat att arrangera en parad från 36:e gatan och nedåt på den hårt trafikerade, folktäta ön, och det var en salig blandning av säkerhetsfolk och vanliga poliser som jobbade hårt med säkerheten.

Vid roten av Empire State building

Det lönade sig att vara i tid - längst fram och med perfekt utsikt :)

Vi väntade och väntade, men när det så äntligen blev dags för paraden var den väl värd att vänta på… En oerhört häftig och stark upplevelse var det att se den styrka, glädje och självdistans som paraden och dess deltagare utstrålade.

Paraden inleds med motorcykelkortege

Sedan drog paraden, med de karaktäristiska regnbågsfärgerna som symboler för att alla är olika men har sin plats och behövs i samhället, igång

Festivalgeneral Cyndi Lauper syns inte så väl på den här bilden

Alla, och då menar jag alla, vill visa att man stödjer Pride! Företag som t ex Nike har specialtryckta tröjor "I´m gay, live with it" för att ta ett exempel

Det var mycket sång och dans, och många ekipage hade på sant amerikanskt manér sin egen skönhetsdrottning. Skillnaden mot andra parader var att de flesta drottningarna var transsexuella eller transor.

Myndigheterna deltar också, här är det NYPD:s representanter

Den här brandbilen var intressant - här hade man ändrat signalen så att den lät annorlunda. Symbolvärde i detta också förstås! Alla brandbilar låter inte lika, men alla behövs och är lika mycket värda! Den framkallade mycket jubel.

Mina privata favoriter: En organisation för lesbiska kvinnor som spelade "Who let the dogs out" på trummor, men hade gjort om texten till "Who let the dykes out!". De hade en sån där skön, befriande självdistans och verkade ha minst lika roligt som vi! Viktigt också att påpeka att Pride-festivalen inte bara består av personer med den schablonbild vi gärna får av HBT-personer i glittriga kläder. Många deltagare var helt vanliga amerikaner, precis som kvinnorna ovan.

Den här deltagaren representerade en organisation för transsexuella. Det var lite intressant att det annars så strikta och puritanska USA lät henne gå barbröstad, då just nakna kroppsdelar brukar vara tabu.

Man kan tycka att jämlikhet är en självklarhet i dagens samhälle, men paradens deltagare öppnade våra ögon för att det finns massor av hinder kvar: Unga HBT-personer som blivit utslängda hemifrån och inte har någon vuxen som stöttar dem, par som inte får gifta sig trots att de levt ihop i decennier och har barn ihop, gamla människor som inte får tillbringa ålderdomen ihop eftersom det inte finns äldreboenden som inte accepterar homosexuella par bor tillsammans...

Paradens honnörsord är att man ska acceptera sig själv och den man är, och det är helt klart något för alla att tänka på oavsett sexuell läggning. "Love yourself" var ett återkommande mantra.

Paraden var en orgie i häftiga outfits, glädjedans och stolthet. Men allt är inte bara glädje, det finns också plats för eftertänksamhet och behov av stöd. Olika stödorganisationer samlar in pengar till välgörenhetsprojekt, och årets tema handlade mycket om rätten för samkönade att få gifta sig, och N Y är ju  en av föregångarna i USA på det planet. Massor av förälskade, nygifta par manifesterade sin kärlek genom plakat med deras bröllopsdatum och tackade för att de äntligen hade fått chansen att göra något som är så självklart för oss heterosexuella! Speciellt rörande var det gamla paret som hade levt tillsammans i 55 år, men det fanns en hel del par som hade varit ihop i årtionden men som inte hade kunnat gifta sig förrän alldeles nyligen.

Deltagarna öste prylar över oss åskådare...

Barack Obama står högt i kurs bland HBT-väljarna för sin mer liberala syn på deras rättigheter, och han driver kampanj för att homoäktenskap ska legaliseras över hela USA. Jag plockade med mig ett gäng kampanjskyltar för Obama och när jag sedan stod på tunnelbanan kom en äldre, vit man (läs;urstereotypen för republikan) fram och frågade mig vad kampanjen står för. Jag förklarade det och han skrattade och klappade mig på axeln, ”Good luck with that!” sade han och blinkade. Det var inte förrän han hade gått vidare som jag insåg att han trodde att jag var en av Obamas utsända kampanjmedarbetare där jag stod med en hög kampanjskyltar i famnen. Sedan upptäckte jag att fler tittade konstigt (och inte så trevligt) på mig i tunnelbanan, så vi såg till att skaffa en påse att lägga ned skyltarna i. Detta är alltså fortfarande i hög grad kontroversiellt i dagens USA, och då även i liberala New York!

E med mitt "kampanjmaterial".

Det var intressant att se att flera trossamfund var representerade i paraden. Utöver dem har företag och myndighetsorgan som till exempel polis, brandmän och armén sett till att vara representerade.  Det är ju inte särskilt länge sedan homosexuella inte var välkomna inom det amerikanska försvaret, men nu deltog de med ett eget ekipage. NYFD hade till och med ovan visade brandbil där man hade gjort om ljudet så att den lät helt annorlunda än vanligt, antagligen för att lyfta fram symboliken i ”alla lika-alla olika” och att det inte bara är okej att vara annorlunda och speciell, utan att det är något som man ska vara stolt över!

Tåget anfördes av New Yorkbon Cyndi Lauper, men det vimlade av kändisar i tåget. Mest livvakter hade tveklöst borgmästaren - då byttes paradens regnbågsfärger tillfälligt ut mot svart då det var ”Men in black-killar med hörsnäckor, stirrig blick och mummel i handen” överallt.

Efter över en timme var paraden ännu inte över, men vi kände ändå att vi var tvungna att ge oss vidare. R hade väntat tålmodigt på den utlovade badresan till Coney Island, och resan dit tar en lång stund.

Längst ut på Brooklyns södra udde ligger strandpromenaden med det något slitna men klassiska nöjesfältet Coney Island. Stranden var packad med människor så här en söndageftermiddag, men vi fick i alla fall ett dopp i Atlanten och lite sol innan vi gav oss hemåt igen.

Vi hoppade av vid Rockefeller Center för att äntligen få smaka på världens godaste kedje-burgare, på prisbelönta hamburgerkedjan Five guys, och vi blev INTE besvikna! Rekommenderas mycket starkt!

Hamburgarna kostar ca 50 kronor styck, drickan har fri påfyllning. Nötterna fick man ta själv och var gratis, och bara de i sig var värda omaket att ta sig hit på väg hem från stranden…

Det var fortfarande varmt, riktigt varmt, och på morgonen lovade vi oss själva att ta en lugn dag. Riktigt så blev det dock inte – väl tillbaka i lägenheten på kvällen visade Emelies Nintendo 3ds (som har inbyggd stegräknare) att vi hade gått över 15 000 steg sedan vi lämnade lägenheten. Och då räknas inte förflyttningar via tunnelbana och liknande in…

Vi sov av oss den sista jet lagen, och satsade på en sen frukost/tidig lunch. Stället vi hamnade på var oansenligt, en liten sylta, men maten var fantastisk. Det blev nygrillade souvilaki-grillspett med kött som smälte i munnen och ljuvlig, hemlagad tzatziki. För att tillgodogöra oss hela kostcirkeln (?) kompletterade vi med en fantastisk, hembakad Strawberry cheesecake.

Klart godkänt är E´s betyg!

Mätta och belåtna begav vi oss sedan till loppmarknaden i Hells Kitchen. Här fanns det, som alltid, en massa spännande saker att köpa och jag grät blod när jag såg fantastiska trälådor för cola-/ölflaskor som jag så gärna hade tagit med mig hem om det bara hade funkat med flyget.

E och R utanför ingången till loppmarknaden

Men jag köpte i alla fall bland annat en härligt nött amerikansk flagga, några plåtskyltar till planerad bar samt några läckra bilskyltar som ska ingå i inredningen därhemma.  Dessutom fick tre av fyra familjemedlemmar en välgörande 10-minutersmassage av ett kinesiskt team som verkligen visste vad de gjorde…

Efter loppmarknaden hade vi inget särskilt mål för dagen, och vi begav oss nedåt Manhattan genom att gå in på och följa Broadway, vägen som går snett från södra delarna genom hela Manhattan och ända upp till Bronx.

Ett litet besök på ett igenbommat Madison Square Garden blev det...

Det enda vi har sett av kung Henrik so far - även om vi bor i samma område. Enligt twitter lär han vara på semester i Milano...

Några flygplan skapade häftigt "molnpuffsmönster" på himlen genom att flyga i bredd...

När vi passerade Macy´s passade vi på att smita in och svalka oss med en glass på Ben & Jerrys glassbar högst upp i varuhuset. Renovering pågår av det anrika varuhuset, och det var ganska rörigt längre ned i lokalerna...

Barnen fick, till sin stora glädje, posera för kameran! ;)

Hot fudge Sundae med Blueberry Greek Youghurt

Vi förevigade oss också framför Flatiron Building, och där pågick också en reklamfilmsinspelning som var spännande att följa. I den gassande solen hade man nämligen byggt upp ett scenario med regn, och det var häftigt att se slutresultatet på regissörens filmmonitor (vi stod alldeles bakom) och se hur det verkligen såg ut som det spöregnade med hjälp av en vattenslang, några paraplyer och lite trovärdiga skådespelare!

Längst ned ligger en hel del intressanta skobutiker (bl a enorma Zackys, som utgör USA:s nya svenskbygder på grund av sitt nästintill kompletta utbud av Converse och andra skatter som är dyra i gamla Svedala). Här pratas det svenska lite här och där på bänkarna… Inne på Converse Store berättade expediten förundrat att nästan alla kunder verkar komma från Sverige. Hon skakade på huvudet när hon fick höra hur mycket skorna kostade i Sverige – här anses de inte som särskilt märkvärdiga. Lite utav en bassko helt enkelt…

De Conversemodeller som Zacky´s inte säljer finns inte! De skulle antagligen kunna anställa svensktalande personal...

En hel del shopping blev det även den här dagen. J köpte Levisjeans, jag köpte bakattiraljer (som t ex stjärnströssel i de amerikanska färgerna) och drömde om en Kitchen aid (de kostar runt 2000 kronor beroende på modell i USA).

Likt kollegorna i Sällskapsresan letar efter Pepes Bodega letade vi i evigheter efter ett gammalt hederligt McDonalds till vår kvällsmat, men det är en lömsk kedja: de finns precis överallt, men när man väl behöver en lyser de med sin frånvaro! När vi till slut hittade en åt vi oss nästan olyckliga. Portionerna är större här: Ska du t ex ha en McNuggets meny består den av tio bitar och den minsta colan är lika stor som en stor cola hemma. Bäst, i hettan, var den underbara brainfreezern Cherry Berry...

Standardstorlek på dricka och hamburgare... Mina pommes hade jag redan gett bort - visste att jag aldrig skulle orka äta dem ändå! Cherry Berryn är av samma storlek som standarddrickan brukar vara hemma...

Utanför restaurangen, vid Union Square, pågick dagens marknad. Här finns en hel del spännande att provsmaka och köpa. Mycket är lokalproducerat, och små vinproducenter trängs med grönsaksodlare och diverse talangfulla gatuartister. Mycket trevligt! Här handlade många av lokalborna till kvällens begivenheter.

Försäljning av allt från lokalproducerat vin...

...till kattgräs till de omhuldade husdjuren! xD