reverseangle

Dagens första delmål var en tur ned till 5th avenue och besök på the Apple Store och F.A.O Schwarz.  De berömda butikerna ligger bredvid varandra i det östra hörnet av Central Park, några kvarter nedanför där vi bor.

Blygsamma Apple... ;)

Den exklusiva leksaksaffären F.A.O Schwarz firar i år 150-årsjubileum, och den har förekommit i en rad amerikanska filmer som till exempel Ensam hemma-filmen som utspelar sig i New York.

Mest känd är nog kanske filmen Big, där Tom Hanks spelar på det gigantiska golvpianot. Det pianot finns kvar, och tonerna från när femtioelva besökande barn i alla åldrar skuttar runt på det samma förgyller(?) nu vårat besök. (Stackars, stackars den anställda kvinnan som är satt att övervaka eländet dag ut och dag in. Undrar jag vad hon tycker om experimeniell jazz på fritiden?)

Men affären är definitivt värt ett besök - godisavdelningen och fiket får det att vattnas i munnen, och i utbudet finns det många unika leksaker för den som vill ha med något unikt hem till barnaskaran...

Anatomiska modeller som var helt otroliga!

De flesta leksakerna var väldigt traditionella (inga tv-spel här inte!) och påkostade. Finska Angry birds var ett av få undantag, och det visar på att amerikanerna, tvärtom mot oss, tycker att det är det europeiska som är det exotiska och häftiga. Vi såg t ex många unga amerikaner i europeiska fotbollströjor!

Modelltågbanan tuffade oförtrutet på ända fram tills det vandrande elektriska störningsfält som vår familj utgör klev fram för att studera den. I samma ögonblick som vi närmade oss den inglasade anläggningen spårade hela tåget ur! (Gissa om vi har det jobbigt med metalldetektorer och liknande...)

Här gör de din egen mupp medan du väntar!

I korsningen mellan 6:e avenyn och 59:e gatan låg stället du ska besöka om du är lika intresserad av amerikansk bakning som jag är. Magnolia Bakery heter butiken, och den började som ett kompisprojekt där några tjejer hade bestämt sig för att starta ett litet hembageri. Och på den vägen är det... som det brukar heta när man pratar om framgångssagor.

Stället är verkligen genuint, och ger intryck av hembageri. I skyltfönstret står en av de anställda och glaserar tårtor, och både hon och utrustningen ser ut som hon stod hemma i sitt eget kök och jobbade. (Det vill säga om hon hade levt på 50-talet) Jag kunde inte låta bli att gå in för att köpa något att provsmaka, och det slutade med att jag kom ut med ställets egen receptbok och några smygfotograferade bilder. Kakan jag köpte var himmelsk (bästa kakan hittills i NY, och det säger inte lite!) och en titt i receptboken säger mig att det inte är en slump att det är så. Små satser, genuina råvaror och inget fusk!

Efter en tur till Nintendo world och the NHL store vände vi upp mot andra sidan parken och tunnelbanestationen på 81:e gatan.

Väl framme vid naturhistoriska museet insåg vi att det var fler än oss som valt att gå dit den här måndagen. Betydligt fler! Förra gången vi var där, i februari 2011, var det lugnt och gott om plats. Nu var det folk överallt, och man blev stressad bara av att ta sig mellan montrarna. Tre timmar stod vi dock ut, och vi hann se det mesta av vad museet hade att erbjuda. Naturhistoriska museet står som förebild för "Natt på muséet" med Ben Stiller, och man kan känna igen sig lite här och där...

R, E och "Manfred" från Ice Age... ;)

Shamanerna, och deras olika masker, var intressant.

Museet hade verkligen sugit musten ur oss, och det var med nöd och näppe som vi orkade ladda om för kvällens stora begivenhet - Yankees vs Cleveland indians. Men med en halvtimmes vila i lägenheten bakom oss gav vi oss i alla fall upp mot Bronxs och Yankee Stadium vid 161:e gatan.

Och det blev en fantastisk kväll! Yankees vann, men det var inte matchen i sig som var det fantastiska utan hela stämningen kring planen. Arrangemanget är verkligen en folkfest, med diverse publikfriande tävlingar och påhitt. Jag rekommenderar starkt att ni tar er tid att besöka en av Yankees hemmamatcher om ni har möjlighet!

Spelet har inga egentliga pauser, men det bekommer inte publiken som kommer och går lite som de vill på läktaren. Fries med cheddarostsås var storsäljaren, men det fanns de som smaskade på gigantiska kalkonlår och svepte öl bland oss på läktaren.

Tiden går fort eftersom man inte har en lugn stund. Eventuella kändisar på plats ska zoomas in och hedras, och personer i publiken zoomas in och får delta i olika tävlingar. En av dem innebar att man skulle spänna musklerna om man hamnade i bild - och en av dem fick ett presentkort på ett gym. En annan tävling innebar att en av Yankee-spelarna som ej deltog i matchen skulle lägga ett pussel på en viss tid, och en framlottad åskådare vann en hel påse med supportersaker om han lyckades (vilket han förstås gjorde). Folk deltog med liv och lust, och vi diskuterade om detta skulle fungera hemma i Sverige. Antagligen inte, tyvärr...

Stadium rymmer över 50.000 åskådare, och det är mäktigt när hela publiken vrålar på en och samma gång. Någon hejaklack existerar dock inte, men publiken vrålade varje gång det var publikfavoriten Derek Jeters tur. Han har spelat i klubben sedan mitten av 90-talet, och är en skön profil. När han i ett förinsperat inslag på jumbotronen blev tillfrågad om vad han skulle ha jobbat med om han inte blivit basballproffs svarade han inte som de andra spelarna (lärare eller golfproffs) utan ryckte bara lugnt på axlarna och föreslog: "superhjälte?" Killen fyller 38 år idag, men av det jag såg i gårdagens laguppställning verkar inte baseball verkar inte vara så åldersfixerat. Det var fler spelare över trettio än runt tjugo, såvitt jag kunde se...