reverseangle

Okej. Jag misstänker att några av er undrade hur vi kunde hamna i Warszawa när vi egentligen skulle till NY. Så här gick det till...

Fredag morgon: Förväntansfulla intar vårt sällskap, i likhry med bland annat ett gäng hockeyfolk med Calle Johansson i spetsen, gate 58 på Arlanda. Avgången är ganska tidigt lite försenad, men inget tyder på några större problem. Men så flyttas flighten fram en timme medan flygplatspersonalen förklarar att man måste ta in flyget in till hangaren för att åtgärda ett problem med noshjulet. Vi irriterar oss väl fortfarande främst över förseningen, men vi  tror att det snart ska vara åtgärdat eftersom vi kan se hur man börjar köra fram väskorna. Men så kommer plötsligt beskedet som får hela vänthallen att, likt en elefanthjord börja rusa: flighten är inställd och man har inga mer besked än att vi får ställa oss i kö och avvakta enskilda lösningar. Mer än så vet man inte, och så går bara personalen därifrån.

Vi hade fått veta att vi först skulle hämta vårt bagage och sedan gå till infodisken, men F och jag bestämde oss instinktivt för att springa före till infodisken eftersom vi förstod att det skulle bli svårt att ordna nya platser med så kort varsel under sportlovshetsen.  Medan J och B väntade på väskorna sprang vi genom Arlanda och hamnade i det första ledet i kön till disken.

I den disken stod vi i F Y R A timmar, trots att vi tack vare vårt snabba beslut bara hade drygt 12 sällskap framför oss.  Men eftersom business-folket hade egen kö fick de hjälp före oss, vilket snart gjorde att biljetterna som fanns sinade. Vi försökte hitta egna genom att J gick runt hos övriga bolag och frågade, men det var bara de extremdyra platserna kvar och de betalde inte SAS.

Så det blev till att vackert stå där och vänta medan mitt låga blodtryck sjönk till någonstans nedanför knäna. Det var en speciell upplevelse, för samtidigt som det stundtals blev hätskt då folk försökte tränga sig fram så gjorde tiden att vi började prata med resenärer runtomkring som delade vårt öde. Många, som skulle till NY bara över en långhelg, började inse att det kanske inte skulle bli någon resa eftersom man bara skulle få vända tillbaka. SAS gav ingen information, och ryktena sade att en del skulle få vänta till måndag eller tisdag. Samtidigt var ombokningarna fruktansvärt omständliga, de uppskattningsvis  12 sällskap som var före oss tog nästan 3 timmar för personalen att boka om. Mitt i allt stängde man då och då, och utan någon information, en eller flera luckor så att vi snällt fick sitta där och vänta medan vi såg flight efter flight/ utväg efter utväg stängas på tavlan ovanför våra huvuden. Till slut skickade de ut folk att placera ut stolar så att inte folk skulle svimma i sin väntan, måltidskuponger delades ut och en erfaren kvinna gick runt och berättade för oss om att de ordnade hotellrum osv eftersom det fanns en risk (nähä?) att vi inte skulle komma iväg på fredagen.

När det äntligen blev vår tur, och jag bryskt tacklat bort en tysk familj som försökt tränga sig, var det avlösning i vår lucka då man fått in ny personal att avlösa den utmattade ordinarie personalen.  Vi hade hört flera få ombokningar via Oslo/London, Köpenhamn/London samt Frankfurt med avresa mot NY senare på kvällen eller nästa förmiddag, men kvinnan i desken sade att det inte fanns några sådana kvar.  Det enda hon kunde se var en flight via Köpenhamn till Warszawa för vidarebefodring till NY 12.55 lördag. F frågade om det inte fanns någon bättre lösning, men kvinnan konstaterade bara att den också snart var slut och vi hade inget val. Det är klart att det sved när jag insåg att jag skulle missa den i mina ögon mest spännande hockeymatchen (Islanders vs Caps) men om allt gick vägen skulle jag i alla fall nå fram till teatern på söndag kväll, och den är en once-in-a-life time-grej (som jag kommer återkomma till senare). Sett tillbakgrunden att vi stått i kön i flera timmar och insett att vi kanske måste åka hem till Värmland igen och förlora allt så fick man acceptera att det skulle bli så här. När jag stod där och slets mellan hopp och förvivlan kändes det exakt som det brukat göra i den där mardrömmen. En ohygglig deja vú-känsla helt enkelt.

Nåväl, kvinnan förklarade att hon skrivit in till LOT ( den polska samarbetspartnern) att vi skulle ha hotellrum bokat och att de på SAS bekostnad också skulle ordna lite mat eftersom vi kom fram så sent att vi inte hunnit äta något. Allt vi behövde göra var att gå till LOT:s infodisk när vi landat, så skulle allt inklusive ev transfer var ordnat.

När vi, efter en dryg timme i luckan, lämnade SAS infodisk var drygt hälften av passagerarna kvar i kön. Då hade det gått fyra timmar sedan flyget ställts in, och vi hade alla stått i kö hela tiden.

Vi tog oss, ganska vingklippta  om ni ursäktar vitsen, an utmaningen fyra länder på ett dygn och stämningen var väl inte riktigt så där på topp. Vi hann trycka i oss en Fläskfilé Oscar som definitivt inte hade något som ens påminde om Fläskfilé som huvudattraktion och dessutom dela på den torraste och mest smaklösa muffins jag någonsin ätit. Medan jag satt där och försökte bli kvitt den där dammande känslan i käften försökte vi desperat få tag i vår hyresvärd, för att inte förlora lägenheten. Efter diverse dyra samtal, god hjälp från äldste sonen som under eget teaterbesök via sin Iphone styrde upp kontakten via mail med hyresvärdens kontor eftersom det inte fanns tillgång till fritt internet på flygplatsen, fick vi i mellanlandningen i Köpenhamn besked om att hyresvärden fått beskedet och att allt var grönt.

På resan till Köpenhamn talade vi med några grabbar som var på väg till NY på ett hockeypaket och därmed skulle se matchen ovan samt Rangers vs Tampa där en av deras vänner spelar. De hade bjudits på resan, och resebolaget hade sett till att boka om så att de skulle hinna.  De skulle direkt till London för att komma med ett anslutande flyg på fredagsmorgonen, och de tyckte så synd om oss som skulle missa matchen. Jobbigt förstås att veta att det fanns platser, men att vi inte hunnit få dem trots att vi varit bland de allra första på plats. Men så är det ju tyvärr, och vi kan inte göra mycket åt det nu… NHL pågår ju trots allt hela tiden, och det var faktiskt värre för en familj med flera barn som hade köpt biljetter till en Jon Bon Jovi-konsert på fredagskvällen och som var huvudnumret för deras resa.

Vi blev ganska förvånade när vi insåg att vi var dom enda utav hela flighten som bokats via Warszawa. (Eller, sett till mina personliga erfarenheter så blev jag kanske egentligen inte det) Hur som helst var det den sämsta lösningen som jag hörde talas om, och de som stått allra först i kön och fått ett bryt när de fått veta att de skulle tvingas åka via Oslo och London skulle nog ha mått betydligt bättre om de fått vetskap om vår rutt. Hur det gick för övriga som stod kvar när vi gått vågar jag inte ens tänka på. Eller hade vi bara otur att få en ny, oinvigd ombokare som inte kände till bättre rutter? Detta är frågor som sysselsatt min hjärna under det senaste dygnet, och som jag nu måste släppa för att inte älta sönder det faktum att jag äntligen är på plats i N Y,

Jag måste erkänna att vi var lite fördomsfulla när vi fick veta att vi skulle åka med det polska flygbolaget, men resan till Warszawa efter stoppet i Köpenhamn gick i ett flygplan som kändes nästan helt nytt och vi fick bra service. Värre var det när vi, försenade,  vid 22.45 landat på Fredric Chopin-flygplatsen och lyckats leta oss fram till LOT:s disk där allt skulle vara ordnat. En sur kvinna förklarade för oss att det inte var deras jobb att ordna, det fick vi ta med SAS och hon kunde inte ens hjälpa oss att få kontakt med dem. De officiella numren som vi själva försökte ringa var stängda men vi var välkomna att återkomma nästa dag, upplyste man där om samtidigt som taxan tickadepå våra svenska mobiler. Vi fick tag på ett journummer, och där svarade syster Ratched att SAS inte gjorde sådana reservationer utan att det var upp till oss att sköta det och sedan i efterhand debitera SAS för boende, transfer och mat. När jag förklarade för henne att alla vi som blivit ombokade fått hotell bokat av personalen i luckorna och att detta måste vara känt så konstaterade hon bara att det ringt fler och påstått samma som jag och att hon sagt samma till alla: det var inte SAS business att vi satt på Warszawas flygplats mitt i natten utan någonstans att gå. Allt vi ätit sedan frukost var en sen lunch på flygplatsen, och så en torr muffins… När jag förklarade för henne att vi aldrig varit i Polen och inte visste var vi skulle gå i beckmörkret och undrade hur de bara kunde strunta i att hjälpa oss så rabblade hon bara upp en ramsa om att kunderna är viktiga för SAS och att det faktum att man ställt in flyget pga de tekniska problemen var ett bevis för hur viktig säkerheten och därmed också kundernas säkerhet var för dem. Hon tyckte att det skulle göra mig tacksam.  Någonstans där brann det till i min överhettade hjärna, och jag avslutade samtalet med att konstatera att jag hellre flugit utan noshjul än suttit i mörkret mitt i natten i Warszawa utan någonstans att ta vägen. Det enda positiva med den upplevelsen var nog att mitt blodtryck måste ha höjts till mer hälsosamma nivåer då jag riktigt kunde känna ådrorna bulta i pannan. Under det gångna dygnet har jag knaprat mer huvudvärkstabletter än jag normalt brukar göra under ett halvår!

Vi hade nu inte mycket annat att välja på än att gå ut i natten och se oss omkring. Flygplatsen var öde och allt stängt, förutom en infodisk där den unga tjejen bara skakade på huvudet och visade oss utgången. Vi vågade inte ge oss iväg från flygplatsområdet så där mitt i natten och jag hade fått syn på en skylt på ett hotell som låg på andra sidan ett minst sagt otäckt parkeringshus som vi galopperade igenom med vår packning. Ett tips till den äventyrlige: Känslan att stå alldeles ensam i ett mörkt parkeringsgarange mitt i natten i en okänd stad ger lite extra krydda till reseupplevelsen

!

Hotellet, som givetvis ingick i den världsomspännande och relativt exklusiva Mariott-kedjan, bemannades lyckligtvis av en serviceminded, inkännande man vid namn Tomasz och när han fått klart för sig att vi var strandsatta ordnade han ett varsitt dubbelrum för 85 euro styck. Det var nog ett riktigt bra pris, för det var ett av de finare hotell jag bott på. Någon middag eller frukost ingick dock inte – då hade priset stuckit iväg rejält – så jag och J köpte en varsin chipspåse och dricka eftersom vi var så fruktansvärt hungriga. Tomasz skrattade åt oss när vi konstaterade att vi gick på en ”swedish diet”.

Vi försökte förgäves nå SAS även på lördagsförmiddagen, men det enda numret som fungerade var det lång kö på och efter att ha ringt upp en ny förmögenhet fick jag ge upp och skicka ett mail istället. Någon som sätter emot när jag satsar 100 spänn på att det aldrig kommer att bli besvarat? Jag har åkt med SAS två gånger nu: Första gången var förra gången jag var i USA för en herrans massa år sedan, och då körde de inte bara över väskan på Arlanda; de slängde upp den trasiga väskan på bandet så att allt föll ur och blev förstört och hade sedan mage att fråga mig om jag verkligen var säker på att jag inte åkt med den så från USA. Och så den här upplevelsen ovanpå detta, när vi inte bara förlorar mer än ett dygn och dyra hockeybiljetter, utan också tvingas till stora utlägg och lämnas vind för våg av bolaget som skickat oss runt halva Europa. Pinsamma SAS är ju inte ens billigast!

När det blev dags att checka in i LOT:s disk på lördagförmiddagen var jag ett nervknippe. Vad var det som sade att det skulle fungera den här gången efter allt strul? F och B, som är vana reguljärflygresenärer, hade aldrig någonsin råkat ut för detta och kände inte heller någon annan som råkat ut för att man ställt in ett flyg på detta sätt. Så oerhört ovanligt är det förstås, men eftersom hela resan börjat kännas som ytterligare en av mina berömda mardrömmar kunde jag inte slappna av förrän planet till slut äntligen var i luften…

Resan, som påbörjades 26 timmar efter att vi egentligen skulle ha lyft tog dessutom 10 timmar istället för 8, men den gick fint fram till dess att vi skulle landa på flygplanet var millimeter från att kantra då piloten måste ha kommit in snett. Några skrek till innan det blev knäpptyst under den hundradels sekunden när alla kände hur planet liksom krängde till innan piloten återfick balansen. Jag har aldrig varit med om att folk applåderar vid reguljärflyg, men det gjorde de faktiskt då!

Bredvid oss låg en ung kvinna dubbelvikt över sitt säte, och bredvid sig hade hon ett enormt hjärta av kramdjurstyp och en urdrucken vodkaflaska. Vi skyndade oss ur planet (fortfarande bar jag på en hopplös men ändå desperat dröm om att hinna ut till Long Island för att åtminstone få se slutet på matchen) och när tryckt oss ut från planet låg kvinnan fortfarande kvar och sov på sin plats. I rulltrappan upp till ankomsthallen där den där omtalade visitationen äger rum föll en kvinna handlöst baklänges i rulltrappan och vi fick trycka på nödstopp för att hon inte skulle slå ihjäl sig. Det var riktigt otäckt, och vi var rätt skärrade när vi till slut kom upp till ankomsthallen. Där konstaterade vi i alla fall lättat att vi haft tur eftersom vi hunnit fram före de flesta andra från vårt plan samt ytterligare ett plan som just landat. Min hockeydröm levde ett bra tag där i kön, trots att man fick tillkalla tolkhjälp för dem som hade problem att förstå de frågor som vi såg att tulltjänstemännen skulle ställa. Vi anvisades till en kö av en bister tulltjänsteman, och vi stod där länge och väl till de plötsligt beklagade och sade att just de luckorna skulle stängas. Istället fick vi ställa oss sist i de andra köerna, vilket till slut ironiskt nog innebar att vi var bland de sista av alla resenärerna att få lämna ankomsthallen. Extra festligt i sammanhanget var utan tvekan att den redlösa kvinnan (som sovit när vi lämnade planet) med en kvarts lång utläggning som inbegrep allt från hennes livs historia till den sentimentala fyllefrasen uppehöll tjänstemannen i vår kö så att vi till sist tvingades byta kö igen.  Till och med hon kom alltså in i USA före oss!

Själva proceduren hos tjänstemannen, och som man hört så mycket om, var dock kort och smärtfri. Fingeravtryck, fotografering, en fråga om att returresa finns och när den går av stapeln var allts om krävdes samtidigt som vi fick lämna in den blå försäkran som delas ut på flygplatsen. Personalen i tullen var artig och önskade oss bara en trevlig vistelse, och så, medan skymningen föll över New Jersey, klev vi så äntligen ut på amerikansk mark.

En kort överläggning senare bestämde vi oss för att chansa på flygbussen istället för att tvingas till en del byten med det snabbare tåget, och det visade sig nog att det var ett korrekt beslut. Köerna var inte särskilt stora (trots att de kan vara det på en lördagseftermiddag) och vi kom in till Manhattan via Lincoln tunneln. Det var en oerhört mäktig upplevelse att köra mot alla de upplysta skyskraporna, och inga foton i världen kan göra dem rättvisa!

Avstånden visade sig vara oväntat hanterbara, och vi gick utan större problem de drygt tio kvarteren norrut från busstationen. Väl på plats hade hyresvärden påpassligt tagit reda på flygtiderna och satt och väntade på oss. Bilder på lägenheten kommer senare (om jag lyckas få datorn att ladda) och jag och J har rummet mot gatan. Det innebär att jag knappt sovit en blund i natt, då man satt in en AC med endast en pappskiva och silvertejp som avskiljare mot gatans ljud. Högljudda gräl, fyllevrål och allsång har med jämna mellanrum väckt mig och bekräftat det alla säger om att detta är staden som aldrig sover…

Vi gick en tur och såg oss omkring igår kväll, och idag blir det förstås mer av den varan innan det är dags för mig och J att bege oss till St James theatre för att se  American Idiot!