reverseangle

Jag, som i vanliga fall är så ointresserad av allt vad bankaffärer, börsindex och valutakurser att min bankman allvarligt funderar på en omyndigförklaring, har följt dollarn vs kronan som en hök under de senaste veckorna. Jag som annars av hälsoskäl använder mig av strutstekniken (jag blir bara frustrerad av att se mina pensionspengar antingen A) Gå upp i rök eller B) Ätas upp av avgifter och veta att jag inte kan göra något åt det) har haft sådan koll på dollarn att de nästan kunnat väcka mig mitt i natten och och bett mig rabbla gällande kurs.

Obamas tuffa batalj med republikanerna sägs vara en av anledningarna till att dollarn gjorde en ny dipp förra veckan, och jag bestämde mig för att det inte fanns anledning att vänta längre med att växla. Raskt klev jag ned till banken, som beklagande konstaterad att de inte hade några dollar och inte skulle få in förrän nästa onsdag. (dvs i onsdags).

Jag vinner aldrig någonsin något på lotteri, så jag gick hem och förväntade mig att dollarn skulle göra ett historiskt skutt unde de fem dagar jag skulle bli tvungen att vänta på mina pengar. Murphys lag ni vet.

Döm om min förvåning när kursen istället dippade ytterligare (Egypten-krisen) och, just på onsdagen, var den lägsta på mycket, mycket länge! 6,55 kronor per dollar får man vara mycket nöjd med! Mer deg=mer shopping= nöjd resenär.


 

Däremot blev jag nästan full i skratt när jag fick de splitternya sedlarna i handen. Inte ett enda veck är det på dem, och man skulle nästan kunnat tro att anledningen till att jag tvingades vänta i fem dagar på dem var att banken hade slut på färgpatronerna... Skämt åsido kändes det faktiskt som om jag höll världens dyraste leksakspengar i näven när jag lämnade banken.

Varför cash och inte kort? För det första ska vi betala återstoden av hyran i cash, och dessutom har mina bataljer med VISA-kort runt om i världen fått mig att inse att man inte helt kan räkna med kortet i alla lägen.